Akupunktio PDF Tulosta Sähköposti

Sana akupunktio muodostuu latinan sanoista

'acus' = neula ja 'puncture' = pistää. Akupunktio eli akupunktuuri on vanha kiinalainen hoitomenetelmä, sitä on harjoitettu Kiinassa jo tuhansia vuosia. Aluksi käytettiin kivineuloja, sitten neulat valmistettiin luusta, kalanruodoista tai bambusta. Kiinassa keisarit kielsivät akupunktuurin 1800-luvulla. Se säilyi kuitenkin kansanomaisena hoitokeinona ja sen suosio nousi Maon aikana uudelleen.

Kokemusperäisen tiedon karttuessa muodostui järjestelmä, joka huomioi terveydentilaan vaikuttavat sisäiset ja ulkoiset tekijät sekä yksilön ja ympäristön suhteen. Kiinalaisen teorian perustana on qi eli energia. Kiinalaisen teorian mukaan ihminen on terve, kun energia kulkee kanavissa vapaasti ja sitä on tarpeeksi.

Qi jakautuu yin/yang-energioihin, jotka ovat vastakkaisten, toisiaan täydentävien voimien alati muuttuva tila. Energia kulkee meridiaaneissa eli kanavissa, joita on 12 parillista (6 ylä- ja 6 alaraajoissa) ja 2 paritonta kanavaa sekä extrakanavat. Kanavat on nimetty sisäelinten mukaan, joihin niillä ajatellaan olevan yhteys (esim. paksusuoli, rakko, munuainen jne). Oireet syntyvät energiakierron häiriintymisestä tai vähyydestä. Häiriötiloissa energiavirtoja pyrittiin säätelemään tiettyihin kohtiin pistetyillä neuloilla. Terveydentilaan on katsottu vaikuttavan elinympäristön, vuoden- ja vuorokaudenaikarytmien, ravinnon, perintötekijöiden sekä elintapojen.

Länsimaihin akupunktuuri saapui ensimmäisen kerran 1600-luvulla Kiinassa lähetystyötä tehneiden jesuiittojen mukana. Tästä johtuu mm. Keski- ja Etelä-Euroopan laaja akupunktuurin käyttö.

 

 

Akupunktur

Akupunktur är en del av den traditionella kinesiska medicinen, men används även enligt andra förklaringsmodeller. Akupunktur innebär vanligen att nålar sticks in i huden på särskilda punkter.

Akupunktur är en behandlingsmetod som använts inom den traditionella kinesiska medicinen i tusentals år; till Sverige kom metoden på 1960-talet.

Ordet akupunktur skapades vid slutet av 1600-talet då metoden nått Europa via Kina-missionerande jesuiter. Det kommer från de latinska orden acus (nål) och pungere (att sticka). Det ursprungliga namnet på akupunktur, Chen Chin, betyder stick och bränning, och metoden skulle också kunna kallas för "aku-moxi-terapi".

Akupunktur innebär att bestämda punkter på kroppen stimuleras. I dag finns flera olika sorters akupunktur som delvis baseras på olika teoretiska förklaringsmodeller, men som också utmärks av att olika medel för stimulering av punkterna används: nålbehandling som är den vanliga formen av akupunktur, örtbränning (moxibution), vakuum (vakupunktur eller koppning), ljudvibrationer (sonopunktur), laserakupunktur, elektro-akupunktur m.m. Särskilda varianter är öronakupunktur och munakupunktur. Här skall främst den traditionella kinesiska akupunkturen beskrivas samt den västerländska varianten och elektro-akupunktur. Moxibution, laserterapi och koppning beskrivs under egna rubriker. Öronakupunktur återfinns under rubriken Auriculoterapi.

Traditionell kinesisk akupunktur

I Kina upptäcktes för länge sedan att stimulering av vissa punkter på huden kunde påverka olika organ och funktioner i kroppen, och att man på det sättet kunde reglera olika störningar. (Samma upptäckt har för övrigt gjorts även på andra håll i världen, vilket resulterat i olika terapier.) Fram till i dag har ca 2 000 punkter, s.k. retnings- eller akupunkturpunkter, upptäckts. Av dessa är 360 relativt vanliga i behandling.

Utifrån denna erfarenhet av punkternas verkan sammanställdes teorin om ledningsbanor dem emellan, de s.k. meridianerna (chin). I dessa kanaler flödar chi eller qi, livsenergin. Chi finns överallt i kroppen, men är koncentrerad till meridianerna. Vid akupunkturpunkterna når denna energi kroppsytan och är mer tillgänglig för behandling.

 

Avsikten med akupunkturbehandling är att påverka energiflödet i kroppen: lösa upp energiblockeringar, leda bo överflöd av energi från vissa områden till områden med för litet energi. Målet är att nå energetisk balans.

De tidigast kända akupunkturnålarna var gjorda av sten eller stickor. Senare användes ben, bambu, porslin och olika metaller som t.ex. guld. I dag brukas framför allt tunna nålar av rostfritt stål med ett litet handtag av koppar. Ibland används också en liten hammare med flera små nålar fastsatta på huvudet.

Akupunkturnålen sticks in till det djup där "de qi"förnimmelsen uppstår. De qi betyder ungefär att nå qi (chi) och är en speciell känsla som uppstår då nålen träffar rätt på akupunkturpunkten. Beroende på vad behandlingen syftar till - dispersering (skingrande) eller tonifiering av energi - kan nålen stimuleras med olika roterande eller vertikala rörelser. Ibland tas nålen bort så fort de qi uppstått, ibland får den sitta kvar en tid.

Behandling med akupunktur ges efter diagnos enligt den kinesiska medicinens diagnostiska metoder (se Kinesisk diagnostik) och teorierna om yin och yang, de fem elementen m.m. Det finns olika sätt att behandla med akupunktur: från ren symtombehandling med hjälp av lokala punkter till en generell balansering av kroppens energier, vilket är den behandlingsform som brukar kallas klassisk akupunktur. Den traditionella akupunkturen används för förebyggande och behandling av en mängd fysiska och psykiska problem.

Icke-traditionell akupunktur

Rubriken icke-traditionell akupunktur syftar på den modernare förklaringsmodell av akupunkturens verkningar vid framför allt smärtlindring som i dag accepteras inom skolmedicinen. Akupunktur i smärtlindrande syfte används i Sverige sedan 1982 i viss utsträckning inom hälso- och sjukvården och borde egentligen inte tas upp i denna sammanställning över alternativa metoder, men det kan vara på sin plats att betona skillnaden gentemot den traditionella kinesiska akupunkturen.

Denna senare förklaringsmodell använder sig inte av begrepp som energiflöden, yin och yang etc. I stället förklaras akupunkturens effekter med en lokal hämning av smärtsignaler i ryggmärgen; att inåtledande nervtrådar aktiveras varigenom omställningar i olika smärthämmande kontrollsystem inom nervsystemet åstadkoms. Kroppsegna smärtstillande ämnen (endorfiner) kan bildas eller frisättas och ha en smärtstillande effekt. Dessutom antas psykologiska mekanismer utlösa signalaktivitet i vissa nervbanor.

Akupunkturbehandling enligt dessa teorier utförs på grundval av sedvanlig diagnostik inom den konventionella sjukvården och kan betecknas som symtombehandling.

Elektro-akupunktur

Elektro-akupunktur började användas i Kina på 1950-talet. Nålarna används som elektroder: via skaftet appliceras elektrisk ström för att öka den stimulerande effekten. Strömmen sprider sig i vävnaderna och kan sätta igång nervimpulser i nervtrådar även på visst avstånd från nålen.

De instrument som finns i dag för att mäta hudens elektriska motstånd kan även användas för att hitta akupunkturpunkterna - dessa har nämligen visat sig ha ett annat elektriskt motstånd än omkringliggande vävnad.

Laser akupunktur

Laserterapi innebär användning av rent och koncentrerat ljus för att påverka kroppens vävnader och funktioner.

Ordet laser är de sammansatta begynnelsebokstäverna i Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation, vilket ungefär betyder ljusförstärkning genom stimulerad utsändning av strålning. En laserapparat avger en stråle rent enfärgat ljus (elektromagnetiska vågor), där ljusvågorna har samma frekvens och våglängd och fortplantar sig nästan parallellt. Ljuset från en laser kan avges i form av en smal koncentrerad stråle, som kan vara antingen kontinuerlig eller pulsad.

Lasern har utvecklats under 1900-talet, och 1960 framställdes den första lasern för medicinsk användning. Levande celler reagerar olika på olika sorters ljus, och lasern används i dag på olika sätt i medicinska sammanhang:

Skärande lasrar på 10-100 watt används som skalpell och för att förstöra vävnader (får endast användas av läkare och tandläkare med specialistkompetens).

Brännande, blekande lasrar på 1-10 watt med vilka t.ex. födelsemärken kan brännas bort.

Biostimulerande lasrar på 1-10 milliwatt används av bl.a. hudterapeuter för behandling av acne och ärr och av fysioterapeuter vid idrottsskador m.m.

All laserutrustning måste vara typgodkänd av Statens Provningsanstalt och förses då med varningsmärke och typgodkänningsnummer. Alla lasrar, utom de svagaste av de biostimulerande, måste dessutom vara godkända av Statens Strålskyddsinstitut (SSI).

Det finns olika lasertyper beroende på vilket eller vilka ämnen som ingår i apparaten och som bestämmer vilken våglängd lasern får. De som vanligen används av t.ex. hud och fysioterapeuter är HeNe-laser (helium-neon, kontinuerligt rött ljus) och GeAs-laser (gallium-arsenid, pulsat osynligt ljus).

Laserljuset är en form av elektromagnetisk strålning. En del av den strålning som tränger in i kroppens vävnader omvandlas till andra energiformer, såsom termisk (värme-), kemisk, mekanisk eller kinetisk (rörelse-) energi. Den största delen absorberas som värme, som kan omvandlas till rörelse. Överföringen av de elektromagnetiska vågorna från strålningen kan alltså sätta igång olika processer i kroppen för att stimulera läkning av olika störningar i kroppens vävnader.

Den biostimulerande lasern - den aktuella i alternativa sammanhang - uppges ha bl.a. följande effekter på kroppen:

ökad blodgenomströmning,

påskyndad sårläkning och minskad ärrbildning,

förhöjd ämnesomsättning i cellerna genom att genomsläppligheten ökas,

led- och muskelsmärtor motverkas,

immunförsvaret stimuleras.

Laser används också som en form av akupunkturbehandling. När vissa delar av kroppen lider av stor brist på energi vid svårare problem, anses det ibland inte tillräckligt med enbart nålakupunktur. Då måste i stället kroppen tillföras energi utifrån för att få kraft att reparera sig själv. Elektromagnetisk strålning, som i lasern, är en form av energi som kroppen kan ta upp. Vanligen används HeNe-laser på akupunkturpunkterna för att tillföra dessa energi.